onsdag 9 oktober 2013

Man måste ju inte vara Einstein, det måste man ju inte...

När jag redan var under isen och mådde rätt kasst så kan man säga att jag fick en fet jävla spark i magen. Lika bra att passa på när jag ändå ligger, så att säga, den som redan ligger bjuder ju inget vidare motstånd.

Nu skulle man ju kunna tycka att det sunda vore att kanske prata med någon, t ex en vän, bearbeta skiten och sen komma över det. Klart det är det sunda. Så jag gör givetvis motsatsen. Isolerar mig, pratar inte med någon, försvinner. Nu ska vi inte bli överdrivet filosofiska här, men man kan väl säga att det tar några dagar att bygga en mur runt känslan som gör att jag mår dåligt, och först när muren är byggd kan jag låtsas som om den inte finns. Mycket sunt. Jag vet. Jag är medveten om att jag har vissa issues med att hantera mina känslor, så länge det inte handlar om att vara ARG, det är jag sjukt bra på. Ledsen gör ju ont, vilket jag inte har en jävla aning om hur jag ska hantera, utöver murbyggandet då.

Nu har jag hasat mig upp ur fosterställningen jag mentalt tillbringat två dagar i, och kommit till nästa stadium: Flykten. Alltid när jag mår kasst ökar känslan av att jag måste bort. Bort över en helg, flytta, vad som helst bara jag får komma BORT.

Jag vet inte riktigt hur helgen kommer se ut, det är en smula oklart. Antingen åker jag bort hela helgen, men just nu ser det mer troligt ut att jag bara åker upp till Linköping över en eftermiddag på fredag, för att träffa Sofie Sarenbrant. Skitsamma. Jag åker bort, på ett eller annat vis.

När det var klarlagt och biljetten bokad gick jag över till nästa projekt. Australien. Jag har kollat upp visumansökan och konstaterat att det inte är några problem. Jag har hittat tre stycken hundvakter, men inte frågat en enda av dom om dom kan tänka sig att ställa upp. Kan säga att jag drar mig för att be någon om den tjänsten, när det är så lång tid det handlar om... Men jag har iaf en plan. Dessutom har jag kollat upp flygresor, och hört mig för var man bäst mellanlandar (lutar åt Amsterdam...). Jag har en halvfärdig budget, och resväskan är mentalt packad. Jag är på väg till Australien.

Det är ju den där PYTTELILLA detaljen med att jag faktiskt inte har hundvakt ännu, och så är det ju lite saker som ska klaffa för familjen i Australien också, men bortsett från det så är det här fullt genomförbart! Jag hoppas verkligen att allt går att lösa, för jag vill VERKLIGEN åka på det här lilla äventyret. Det är som sagt sista chansen att få störta iväg och uppleva något så GRUNDLIGT som man gör om man är i ett land i 2,5 månad. Ovärderligt. Sjukt roligt!


1 kommentar:

  1. Alla sätt är bra utom de dåliga. Visst finns det olika sätt att hantera jobbiga känslor på men jag tror att huvudsaken är att man GÖR något. Två dagars apati - fine. Sedan upp på hästen igen och gör något konkret. Låter klokt.

    SvaraRadera