måndag 14 oktober 2013

Ibland undrar jag...

Tanken slog mig idag, när det kommer till flera av dom jag umgås med, varför umgås den här människan med mig?

Sen insåg jag att det gör dom inte. JAG umgås med dom... Det är alltid jag som tjatar om att ses, aldrig dom. Alltid jag som står stand by... Om inte jag hör av mig är det knäpptyst. Så why bother?

Visst, jag har ju rätt mkt mer fritid än gemene man och har lättare för att komma ifrån och göra saker, men då kan jag känna att det rimligen borde vara enklare om den med ett mer pressat schema HÖR AV SIG TILL MIG när det finns en lucka. Men jag kanske är udda som tycker att socialt umgänge är något att prioritera? Vad är vitsen med att ha vänner som man aldrig träffar? Samla namnen på hög?

Umgänge behöver ju inte vara något avancerat, det räcker med att ta en kaffe, en promenad eller vad fasen som helst. Det måste inte vara någon planerad aktivitet direkt...

Bästa, underbara Frodis hade t ex tänkt slira från Örebro till Linköping för att smyga sig på mig och överraska mig när jag var på signeringen i fredags. Nu blev det inte så av olika anledningar, men bara att PLANERA att göra det! Vi hade väl haft i runda slängar en timme på oss att umgås, och för det var hon beredd att åka... Ja jag vet inte hur långt det är, men säg 10 mil enkel väg! Det är banne mig kärlek det. När det gäller Frodis behöver jag liksom aldrig fundera...

Samma sak med Lillskutt, som t ex kommer till diverse klubbar när jag tävlar, bara för att vi ska kunna ses en kvart eller två...

Dom bor å andra sidan inte i småland... Folk här tycks ha en annan syn på saken.

Över och ut, mvh Bitter och rutten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar