fredag 12 juli 2013

Vin eller bergsklättring?


Eller: Varför ska man göra det enkelt för sig??


Lånemannen hörde av sig i eftermiddags och undrade om jag ville hänga med och geocacha lite efter jobbet. Milt förvånad kände jag ändå att det var en bättre roligare plan än min ursprungliga: att dricka vin i soffan i min ensamhet.  Åkte hem från jobbet, rastade djuren och pussade lite på dom, åt mat och åkte iväg igen. Bra där, hemskt snäll matte...  Men jag började ju inte förrän 11 idag, så dom hade ju iaf sällskap länge på förmiddagen. (Eh, ja intala dig själv det...)

Hur som. I bilen meddelades att vi skulle åka till Ankarsrum och "ta tre cacher som ligger på rad", så då gjorde vi det. Man kan säga att övningen försvårades en smula av att vi befann oss mitt i skogen och följaktligen inte hade SVINBRA täckning på mobiler eller GPSmojar, men vi hittade iaf rätt PLATS i skogen till sist. Bra så.

Den första gick hyfsat. Stenen är liksom delad i två, och i mitten ska man lägga lite pengar när man passerar. Har inte orkat googla ännu (jag kom ju nyss hem...) för att ta reda på vad som ska hända då, men vi hoppas väl att det är något fint ;) Den här hittade vi ganska snabbt, trots att vi snurrade runt en hel del pga att gps mm visade helt åt helvete... Men hittade den gjorde vi.


Stärkta av segern (nåja) promenerade vi vidare till nästa plats. Hur svårt kan det vara? Vi läste, kollade av GPS, letade, läste lite mer, letade, svor en hel del. I närmare en timme letade vi innan vi (efter att ha utnyttjat livlinan "ring en vän eller sju") fick ge upp. Vi bestämde oss för att cachen inte finns kvar. Vi ska dock bevaka den och se om någon hittar den from nu, och i så fall åka tillbaka och leta tills vi stupar. Så SJUKT irriterande att inte hitta fanskapet!

Vi drog vidare till nummer tre istället. Och det är nu det börjar bli lite roligt... Så här i efterhand... Den var bara några hundra meter bort enligt GPS, och enligt kartan kändes det mest rimligt att gå tillbaka samma väg vi kom, ut på vägen, till nästa avfartsväg och in där. Så det gjorde vi. GPS hävdade att vi skulle si eller så många hundra meter åt ett håll, så dit gick vi. Ned i en jävla ravin. Visst, det var lite oländigt, men det gick ju. Sen skulle vi uppåt sa GPS, och det verkar ju rimligt. Någonstans här började jag tänka att det kommer ju bli extra skoj att GÅ TILLBAKA sen igen, men visst, det ska ju inte alltid vara enkelt, det ska det ju inte...

Så vi gick. Uppåt. Nu är vi på ett berg och klättrar, och man kan väl säga att det börjar bli lite svettigt att klättra. Vi klättrade en JÄVLA bit rakt upp för berget, och när vi som bäst började fundera på hur fan vi skulle ta oss ända upp på toppen (typ 5 meter högre upp) så liksom SNUBBLADE vi över en cache. Den bara låg där, mitt framför fötterna på oss. LITE märkligt, men jag tänkte att har man bemödat sig för att ta sig upp för det jävla BERGET med allt var det innebar så kanske den inte behövde vara så välgömd... Det är nog FÅ som bara RÅKAR snubbla upp där... Så vi loggade cachen och hittade en väg upp till toppen. Hade vi lix klättrat upp för hela jävla berget så skulle vi ju se utsikten också, något annat finns ju inte på kartan!








Och jo, även om inte bilderna  här gör utsikten rättvisa, så kan jag säga att den var fakking MAKALÖS. Lätt värt resan upp. Men jag måste ju säga att jag var lite bekymrad över att ta mig ner igen. Min höjdrädsla kickar vanligen in när jag ska NER, inte upp...

Lånemannen är uppenbarligen inte lika naiv som jag, utan tyckte att det var märkligt att cachen låg som den gjorde, så han gjorde en ny sökning när vi kommit upp på toppen, och se på fan, han hittade den! Igen! Den första vi snubblade över var nog en som någon hittat av misstag, och bara hivat över kanten. Ingen hade loggat den på fyra år, för ingen jävel klättrar ju upp för berget från det håll vi kom! För så var det alltså. När vi loggat IGEN sa mannen "jag tror vi kollar om man kan gå den vägen ner", och nog fan kunde man det.

När vi klättrade som bäst uppför sa jag "det är när vi kommer upp här som vi inser att vi är ca 40 meter från det förra stället, haha..." Hrm... Lånemannen hittade en stig, som visst var en VANDRINGSLED som alla normala tar upp på berget... Vi suckade, skrattade och knatade neråt. Det var lite betyr med att se var man satte fötterna, så jag tittade rakt ner i backen. Tills lånemannen stannar och säger "Ser du var vi är?". Jag tittar upp, och ser att vi står på cache nr två, den vi inte hittade. MAX 100 meter från toppen av berget.

Så tja. Man KAN ju stanna upp, tänka logiskt och inse att den som lagt ut dom TROLIGEN lagt alla efter samma led. Eller så KAN man ju störta iväg utan att tänka, klättra som en jävla stenbock upp för baksidan av berget. Det är ju valfritt, det är det ju.

Fast roligt var det. Och det lilla(...) missödet gjorde ju det hela lite roligare att berätta om. "Vi gick ut i skogen, hittade tre cacher och sen åkte vi hem" är ju sådär skoj.

I morgon ska jag ut på krogen med lånemannens sambo, det kan sluta i exakt hur många katastrofer som helst, men roligt ska vi ha! Bra familj det där, dom förgyller mitt liv!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar