onsdag 3 april 2013

Pulsträning

Jisses, när jag har författat det här inlägget i huvudet så låter det som om jag är värsta proffset, men så är det verkligen inte. Det faktum att jag TYCKER det är ju det tydligaste tecknet på att så inte är fallet ;)

Hur som haver. Jag har äntligen fått råd att köpa mig en pulsklocka. Köpte den mest basala modellen, den mäter genomsnittlig puls, maxpuls och tid under träningspasset, och så kan man ställa in så att den piper om man ligger högre eller lägre än man vill under passet, så att man inte kan slöa eller typ dör...

När man tränar med pulsen som hjälpmedel så finns det vissa riktlinjer man kan anpassa sig efter, t ex att om man ligger på 60-70% av sin maxpuls så är det optimalt för uthållighetsträning, i mitt fall att jogga LÅNGT. Man kan antingen ta reda på sin maxpuls genom ett maxtest, som i mitt fall (löpning) går ut på att man springer fort som fan 2 km, och sista 200 metrarna springer man ännu snabbare, och strax före man dör kollar man vad man ligger på för puls.

Om man är lite för lat för det kan man beräkna maxpulsen teoretiskt. Då tar man 220 minus sin ålder. I mitt fall skulle det innebära en maxpuls på 186. 70% av det är runt 130, vilket då skulle innebära optimala förutsättningar för uthållighetsträning. Typ.

Första gången jag använde min pulsklocka hade jag inte gjort ett maxtest, jag vågar inte riktigt göra det ännu eftersom jag har ett virus i kroppen som gör att astman bråkar, vilket i sin tur gör att jag inte kan andas ens under LÄTT löpning, så ett maxtest skulle göra att jag hamnar på akuten. Jag chansade på att den teoretiska beräkningen var hyfsat korrekt och siktade på att ligga strax under 130 i puls när jag joggade. Det gick sådär...

Medan jag knöt skorna kom jag väl upp i runt 100 i puls. När jag promenerade under uppvärmningen låg jag på 120. Så ja, ni fattar ju att det inte funkade ALLS. Nu hade jag iofs tagit mediciner, vilket skjuter upp pulsen, men ändå. Jag låg närmare 170 hela löprundan, och även om det var JOBBIGT så var det ingalunda att betrakta som hård träning...

I morse hade träningsvärken gått över så pass att jag testade igen, och hade ändrat den övre gränsen i pulsklockan till 170 eller något liknande, så klockjäveln inte skulle pipa konstant. Idag låg jag mellan 140-150 i puls medan jag joggade, och det var ungefär samma tempo som sist. Nu hade jag tagit mindre mediciner, men dock lite, men jag tror ändå att kroppen också anpassat sig lite bara på ett pass och inte dog av chocken över att jag tränade igen ;)

När jag joggade idag gick jag ut i ett ganska hyfsat tempo, men ca halvvägs blev jag lat och bröt av och gick en bit vid några tillfällen. Kosta sträckor, kanske 20-30 meter bara, men ändå. Så här i efterhand så vet jag ju att jag hade orkat jogga hela vägen, men huvudet sa något annat. Som straff  pressade jag mig stenhårt sista 200 metrarna eller så. Planen var ca 500 meter, men benen dog för jag hade ett galet högt tempo för att vara mig. Under den sträckan hade jag ca 190 i puls, men jag hade kunnat pressa mig lite mer om jag verkligen velat, så min maxpuls ligger kanske närmare 200...

Jag är ju långsam. Jag vet att jag är långsam. Just nu prioriterar jag att komma LÅNGT snarare än att det ska gå fort, och därför mesar jag lite eftersom jag är rädd att inte orka hela vägen hem sen. Om jag minns rätt så joggade jag 5 km på ca 7.30/km i höstas. Då var jag otränad, men ändå mer vältränad än jag är nu när jag inte joggat på hela vintern. Idag slutade jag på 7.18/km, och då hade jag ändå promenerat flera ggr. Så om jag bara får ordning på astman, och lyckas hålla igång med löpningen nu när vintern nästan är över, så är det nog inte omöjligt att bli lite snabbare OCH komma långt. Inte snabb, men snabbare.

5 km under 30 minuter får bli första målet, sen 1 mil på under en timme. Sist jag joggade en mil tog det ca 1.20.

Det är skönt att vara igång igen, även om motivationen är i botten eftersom det är så SJUKT jobbigt. (Och dåligt väder, kallt, osv) Men jag vet ju att kroppen svarar snabbt och när man märker att det blir mindre jobbigt blir det ju roligare också. Som fd fet (nåja, lite fet är jag ju fortfarande...) är det otroligt roligt att testa kroppen och se vad den egentligen klarar av. Hittills är jag grymt imponerad av min kropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar