lördag 5 januari 2013

Jag vet inte om det är värt det?

Minns ni att jag bloggade för ett tag sedan om en människa som jag tyckte väldigt mycket om, som plötsligt blivit avståndstagande? (Scrolla lite annars)

När det där "hände" så kände jag att "Jaha, det var väl trist, men ok, är det så du vill ha det så självklart...", och slutade höra av mig. Kände lite att i så fall får bollen ligga hos den här människan, för  även om jag GILLAR människan så tänker jag verkligen inte anstränga mig när det märks så tydligt att människan inte vill. Verkligen inte. Så jag blev lite tjurig, och det var nästan (men bara nästan, jag är ändå 30+...) så att jag vände och gick åt ett annat håll när jag såg människan ute.

Det som hände då, när jag inte ville längre, var att människan började höra av sig igen. Och även fast jag blev glad, så var jag fortfarande tjurig över kovändningen som hade skett, så trots att jag såklart SVARADE och var glad, så var jag inte överdrivet engagerad i samtalandet. Lite pubertal sådär...

Det har då resulterat i att människan hör av sig regelbundet. För sekunden flera gånger om dagen. Och nu vet jag inte riktigt hur jag känner för det här längre. Klart jag är glad över att den här roliga människan är tillbaka i mitt liv, men det känns inte riktigt som om det är på gemensamma villkor. Jag är VERKLIGEN inte en människa som struntar i att svara på sms med flit, eller inte svarar när folk säger något online, även om det inte finns så mycket mer att svara än "ok". Jag tycker det är shysst att ge något slags vink om att man uppfattat vad som sagts. Men nu känner jag att jag lägger VÄLDIGT mycket energi på att fundera över hur man ska balansera det här ignorerandet... För det som hände av sig själv när jag var sur, faller sig inte alls naturligt nu när människan faktiskt hör av sig. Det känns lite som om jag måste ignorera för att få kontakt, och det ligger verkligen inte i min personlighet.

Nog för att jag gillar den här människan väldigt mycket, men gör jag det tillräckligt mycket för att kompromissa med hela min personlighet? Och ska det vara så under hela relationen i så fall, eller gäller det en kortare period? Jag vet inte. Jag känner att jag tappar sugen lite. Vilket iofs gör det där ignorerandet väldigt mycket enklare...

På tal om att tänka för mycket...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar