söndag 29 april 2012

Ett inläggom att inte känna igen sig själv

En ganska stor del av er som läser här känner inte mig särskilt bra, så jag får väl börja med att förklara att jag är ingen motionär. Det faktum att jag som mest vägt 125 kilo är väl en rätt hyfsad ledtråd... Jag har "alltid" promenerat, men inte för att jag gillar det utan för att jag måste eftersom jag har hund. Utan hund hade jag inte gått en meter.

Sen gick jag med i en grupp på facebook som en kompis håller i. En grupp som ska motivera oss till att motionera mera. För min del började det lite lugnt med en stegräknartävling, jag gick ju ändå massor, enda skillnaden blev att numera går jag inte ett steg utan att ha stegräknaren på mig. Kom tvåa i tävlingen två månader i rad, och måste erkänna att jag blev en smula tjurig när vinnaren en av dessa månader sa något i stil med att "om jag vinner är det dåligt ställt, jag går ju nästan ingenting"... Då hade jag själv slitit som ett jävla DJUR för att få ihop mina steg, och förlorade med typ 30 000 eller nåt bara. Ilska är motiverande... Tävlingen pågår fortfarande, flest steg under året vinner och jag går och går och går...

Alla andra joggar. Usch, vad duktiga ni är, tänkte jag och återgick till mitt promenerande. Sen började jag blänga lite på dom, i smyg. Dom där joggarna... Så en morgon satt jag på min praktikplats och läste tidningen. Bläddrade förbi en annons om Karhu run (ett löparlopp som går här i stan). Noterade vad det handlade om, och bläddrade vidare. Stannade upp och gick tillbaka i tidningen. Blängde lite, noterade en hemsideadress och reste mig för att hämta papper och penna. Ungefär där tror jag att jag bestämde mig för att jag OCKSÅ kan! Jag hade ingen jävla ANING om hur det skulle gå till, men jag skulle göra det. Deklarerade för alla på jobbet att dom skulle plågas tillsammans med mig och på den vägen är det.

Det som jag finner lite märkligt i det hela är att min kropp gör uppror mot mig. Jag är som sagt ingen motionär, så bara tanken på att jogga borde (och i början var det så) göra mig spyfärdig, men det som har hänt med mig under de senaste månaderna är att jag SER FRAM MOT att jogga. Jag planerar resten av dagens aktiviteter så att jag ska hinna jogga, och helst både jogga och promenera med hundarna... En normal dag gör jag ca 1 mil på fötterna, vilket är helt FRÄMMANDE för mitt gamla jag. En mils promenad med hundarna känns lite trivsamt på kvällskvisten...

Men det som gör att jag verkligen inte känner igen mig själv är VARFÖR jag joggar. Jag joggar inte för att gå ner i vikt. Jag joggar delvis för att klara loppet om 2 månader, men det är sekundärt. Jag joggar för att jag KAN. Helt märklig känsla! När jag är ute så tänker jag hela tiden att "om jag nu orkar så här mycket så borde jag orka lite mer, jag testar!" 5 km är jag uppe i nu (i skogen), och "om jag orkar 5 km borde jag ju orka ett varv till, så att det blir 7.5... Jag testar!"

Jag tänker "det är iofs vilodag, men LITE kan jag väl få jogga ändå?" Jag går ut och joggar på en vilodag bara för att jag inte kan VÄNTA med att ta reda på om jag ORKAR det där som jag tror att jag orkar. Jag experimenterar med min kropp och är lite imponerad över hur duktig den är,och jag är nyfiken på hur duktig den kan bli...

Att gå från HELT ointresserad av motion, till att jogga för att det är lite spännande att se hur mkt man orkar... Jag vet inte om jag ens kan försöka förklara hur världsomvälvande det är! Det är så TOTALT okaraktäristiskt för mig att jag inte ens får grepp om det själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar